Klättring/Foto/Yoga/Elin

Ikväll är det miljöpub på mitt jobb och Peter Wahlbeck kommer att föreläsa! Jag läste nyss om vad han skulle prata om och blev rätt så peppad.  Läs här! Tycker inte du också att det låter intressant?



Återkommer med rapport!

Dags att börja konsumera på ett mer hållbart sätt.

Sträcker upp mina händer. Tror att det här kan vara början på nåt stort. Jag står precis på gränsen och horisonten är nån annans konstruktion. Brukade hata mig själv, måndag-fredag blev en kedja kring min fot. Men det är nånting ikväll som får mig att tro. Att vi kan gå genom eld, bara för ikväll. Håll den tänd, vi kan gå i eld!

I fredags vilade vi från klippan. Som tidsfördriv åkte vi på eftermiddagen upp till den närbelägna Hegra festning. Där går verkligen att känna historiens vingslag. Man kan gå runt i skyttegravarna och i de underjordiska gångarna. Klämma på några av de kanoner som användes, senast 1945 i kampen mot tyskarna. På den här platsen blir det med ens väldigt påtagligt att kriget bara är en generation bort för norskarna. Deras kolossala firande av nationaldagen den 17 maj känns inte så överdriven längre. Norrmännen tar inte friheten för given och de älskar sin självständighet.

I 15.30-tiden blev det dags att åka hem till campingen igen så vi satte oss i bilen. Bilradion gick igång och efter att först ha lyssnat på en musikkanal bytte jag frekvens. Plötsligt hajade vi till. Bomb som smällt mitt i Oslo, hade vi hört rätt? Vi anade på en gång vad en bomb mitt inne i stan måste ha orsakat. Vi fortsatte att lyssna men eftersom radiorösten inte hade mer information att ge när vi kommit fram till campingen stängde vi av bilen och således också radion. Vi hade ingen radio eller TV i stugan men slog på radion igen när vi åkte och handlade mat en stund senare. Någon som skjutit ungdomar ute på en ö, hade vi hört rätt? Just då fanns inte så mycket mer information om situationen, om antal skadade eller döda. Det spekulerades om huruvida "islamistiska terrororganisationer" låg bakom.

Lördag morgon. Vi vaknade och gick ut till bilen för att höra vad som egentligen hänt kvällen innan.
Det vi sedan fick veta var för otroligt för att över huvud taget greppa, för svårt att förstå. En massaker. En man.

Vi besökte en festning samtidigt som bomben briserade. En festning som byggdes för att försvara ett land och ett folk. Men HUR försvarar vi oss mot dolda bomber, mot en ensam man som plötsligt tar upp vapen och börjar döda helt oskyldiga människor? Jag känner mig så uppgiven och sorgsen när jag tänker på detta.

”I’m grateful to have this life,
therefor I must not waste it,
therefor I must make a meningful life,
the most meaningful is to help other people”.

Så änligen, efter flera somrar av "jag skulle vilja fjällvandra igen" blir det äntligen av! Under i alla fall två dagar kommande långhelg ska vi vandra. Det lutar åt ett återbesök till Helags, vi ska ändå upp och fira min 101-åriga farmor och då ligger Sveriges högsta topp söder om polcirkeln bra till geografiskt sett:) Tänkte gå den ca 3 mil långa rundan med utgångspunkt i Ljungdalen.

Längtar, längtar, längtrar efter vidderna, den friska och klara fjälluften, det iskalla smältvattnet och den fullkomliga tystnaden. Efter att vara utlämnad till moder jords nyckfullhet och känna mig liten. Liten och full av vördnad! Något som stan aldrig har lyckats med;)

Oavsett utmaning - liten som stor - är det inte så att vi för det mesta går stärkta ur något som vi upplevt som utmanande? Mitt svar på frågan blir otvivelaktigt ja. Konstigt då att vi inte lämnar vår "comfort zone" betydligt oftare. Desto mer jag funderar kring detta, desto mindre förstår jag den del av mig som ryggar för det ovana eller okända. Varför alls frukta det som sannolikt gör mig starkare?

Det är ganska lätt för mig att rada upp situationer som får mig att tveka och backa. Alla har vi väl rädslor som vi inte riktigt vågat konfrontera än. Sägas bör att jag blivit betydligt bättre på att "ta tjuren vid hornen". Min uppfattning om vad jag kan har breddats en del bara det senaste året. Nu när jag funderat kring detta ska jag fortsätta i rak kollisionskurs mot fler utmaningar. Hur känner du själv, fäkta eller fly?

/Yogi Bhajan