En vacker söndag i Skevik
Jag har aldrig någonsin sysslat med någonting som är så mentalt utmanande som att klättra. Tvärt om, klättringen får mig att inse att jag ganska flitigt undvikit sådant som kan innebära ett riktigt steg utanför min "comfort zone". Visst kan jag känna att jag stretchar mitt mentala i vissa andra sammanhang - som när jag på jobbet pratar inför 200 personer eller tar en radiointervju där varje ord måste vägas på guldskål - men aldrig någonsin på det här sättet.
Ute på klippan möter jag verkligen mina mentala spärrar och stirrar stint på dem. Där förundras jag över hur ogenomträngliga de verkar när jag kliver ovanför bulten och hur liten jag plötsligt blir. Tar ett kort fall och hänger i selen ett tag. Jag begrundar mig själv rätt länge. Begrundar de negativa tankar som blixsnabbt dyker upp om mig och min prestation. En besk coctail av tvivel och hopp. Så bryter fantastiskt peppande lovord från min säkringsman igenom. Jag tänker, att det är tur att det bara är vi två här än så ingen annan hör mig grina. Fånigt men det räcker som det är. Jag tar några djupa andetag och torkar kinderna. För jag ska fortsätta.
Sakta, sakta och samtidigt helt uppenbart växer min zon av bekvämlighet. Jag börjar minnas varför jag klättrar, varför jag vill upp till den där ensamma platsen där allt trots allt bara handlar om mig. Där min fysiska kropp för tillfället möter mitt svårgreppade mentala i en stenhård brottningsmatch. Jag vill klättra för att jag kan! För att mitt mentala faktiskt krossar motståndet och gör mig starkare. En välförtjänst seger!
