Ordens begränsning
Att, som jag skrev i förra inlägget, "försöka summera hur jag upplevde" helgens yogaretreat känns med facit i hand rätt svårt. Det som slagit mig är att ord inte alltid räcker till. Ändå vill jag försöka. Det är på ett sätt befriande att få ner tankar i text, att verbalisera.
Vi var 12 deltagare eller "yogis", tysta i stort sett hela helgen. Det låter kanske svårt men upplevdes inte så. Möjligtvis ovant. Tystnaden hjälpte för att rikta och behålla mitt fokus inåt. Det blev många och långa pass, ofta fysiskt krävande och ibland riktigt mentalt utmanande. Testa exempelvis att sträcka upp armarna i 60° och håll dem spikraka i 11 minuter så förstår du...
Mellan passen fanns egen tid. Så sakta tiden kan gå när man uppmanats att inte läsa eller försöka underhålla intellektet på andra sätt, utan bara vara. Se inåt, iaktta sig själv. Det som spontant känns som det enklaste i världen blev ibland rätt prövande. Oftast väldigt skönt.
Tillbaka i vardagen dröjer sig en ny känsla kvar inom mig. Efter flera dagars letande och lite distans hittar jag äntligen ord som matchar. Jag känner mig jordad, lugn och ödmjuk. Sat nam!
Vi var 12 deltagare eller "yogis", tysta i stort sett hela helgen. Det låter kanske svårt men upplevdes inte så. Möjligtvis ovant. Tystnaden hjälpte för att rikta och behålla mitt fokus inåt. Det blev många och långa pass, ofta fysiskt krävande och ibland riktigt mentalt utmanande. Testa exempelvis att sträcka upp armarna i 60° och håll dem spikraka i 11 minuter så förstår du...
Mellan passen fanns egen tid. Så sakta tiden kan gå när man uppmanats att inte läsa eller försöka underhålla intellektet på andra sätt, utan bara vara. Se inåt, iaktta sig själv. Det som spontant känns som det enklaste i världen blev ibland rätt prövande. Oftast väldigt skönt.
Tillbaka i vardagen dröjer sig en ny känsla kvar inom mig. Efter flera dagars letande och lite distans hittar jag äntligen ord som matchar. Jag känner mig jordad, lugn och ödmjuk. Sat nam!
Min utsikt från yogamattan.
Kommentarer
Trackback
