Skrev en dikt i förra veckan som jag nu inser uttrycker ganska bra det jag skrev om i förra inlägget:
Släpp kontrollen, släpp fotfästet
släpp tanken den ångestfyllda
geggan som klibbar sig fast.
Släpp det som känns tryggt
du hade fel
det är fallet som räddar dig
från geggan som klibbar.
Le när du faller till friheten.
Slint med glädje, släpp kontrollen.
(om utmaningen med att klättra lead...)
Apropå din dikt, som va bra. Men är den verkligen något för en klättrare... :-)
Bra fråga. För mig är klättringen något som får mig att utmana mig själv. Att bemästra mitt kontrollbehov och övervinna mina rädslor (som när jag faller och litar på utrustningen) gör mig starkare som människa. I år har jag tränat mer på att falla så nu börjar det kännas riktigt bra och inte alls farligt längre. Med dikten försökte jag beskriva hur rädslan kan kännas ibland och hur trött jag var på att känna så, typ:)
